myTaste.se

Tillbaka från Grekland - ett år äldre (och visare?)

 
Så åkte vi iväg till Zakynthos för att fira själva dagen där och det blev en jättebra resa. Vädret var bra förutom de sista två dagarna då det regnade och vi inte kunde vara ute och sola. Vi hyrde bil och åkte runt på ön på egen hand, och det var riktigt trevligt att slippa bli föst som en skock får som man annars skulle blivit om man åkt på utfärder med resebolaget. Mycket trevligare att åka själva och göra avstickare när vi kände för det. 
 
Maten var genomgående supergod, och drycken likaså (haha). Jag blev ordentligt firad, och nu känns det bara bra att ha blivit ett år äldre.
På väg till födelsedagsmiddag ute på restaurang. Väskan i handen fick jag av dottern. En Michael Kors (som jag ällllskar).

Vackra kvällsvyer från stranden.

Jodå, det blev lite träning också. Haha. En omgång minigolf som gick så fenomenalt uselt så det måste ha gått till världshistorien.

Vi åkte ut och tittade på havssköldpaddor. Det är inte säsong så de är svåra att se nu, men vi lyckades se några st i alla fall. Inringad är en sköldis som kommer upp och andas lite snabbt. Jag blev så rörd så jag blev tårögd eftersom jag är väldigt förtjust i sköldisar.


Så vacker ö! Bilderna gör inte vyerna rättvisa. De måste upplevas.





Ett ca 2500 år gammalt olivträd. Helt otroligt. Tänk när trädet var ungt, hur såg det ut där då? Då var inte ens Jesus född... Det är hisnande att tänka sig vad det trädet "sett och hört". Tänk om det kunde berätta...


Huset vi bodde i. Egen pool och allt. Inte helt fel.

Grekisk yoghurt och honung. Men Guuuuud så gott!


Citronträd överallt.
 
Ja, det var bara några bilder. Nu ska jag försöka detoxa från socker och vetemjöl och allt annat gott och onyttigt. Fast först ska jag bara njuta ett par dagar till...

Tre saker jag är tacksam för...

God morgon, solstrålar. 

När jag yogar så brukar jag avsluta avslappningen med att tänka på tre saker jag är tacksam för just idag. Det brukar ofta bli samma saker som t ex att jag är tacksam för att jag är relativt frisk och har fina barn osv. Men ibland kan det vara småsaker som jag är tacksam för just för dagen. Idag är jag tacksam för att jag ska ha min underbara termin 1-klass, för de får mig på så bra humör. Jag tror att det är viktigt att fokusera på det som är positivt i livet och att vara glad över att vi har det vi har i stort och smått. Det är lätt att glömma det i det stressade kaos vi ofta lever i, kryddat med allt elände i världen som florerar. Fokusera på nuet och var tacksam för det du har. 

Vad är du tacksam för idag?

Namasté. 

Slänga ut vågen?

Ikväll på min löprunda tillsammans med dottern (som gick ganska bra ända tills mitt dumma knä började krångla ungefär halvvägs så jag fick gå halva sträckan…) så kom vi att prata om det där med vikt, viktnedgång och vågen. Hon är smal och behöver inte tänka på vågen, utan det är jag som gör det. Periodvis så är jag nästan fixerad vid vågen och siffrorna. Jag väger mig varje dag och blir glad när det går ner och så (som idag) deppig när det går åt fel håll. Dottern kom med förslaget att jag borde låta bli att väga mig så mycket, kanske låta bli att väga mig på en månad eller så, och istället fokusera på hälsan istället för siffrorna i sig. Först lät det tokigt i mina öron eftersom jag är så van att väga mig och hålla koll, men nu under kvällen så har jag tänkt mer och mer på det och nu låter det faktiskt riktigt vettigt. Jag borde helt enkelt fokusera på mitt mående och min totala hälsa istället för att mäta mina framgångar i antalet kilon jag går ner. Visst är det viktigt också att jag går ner i vikt eftersom det är så pass många kg som behöver försvinna från min kropp, men det kanske kommer liksom automatiskt om man struntar i att stirra sig blind på siffrorna. Jag ska nog göra så tror jag. Mer fokus på hälsan och mindre fokus på antalet kilon.

Hon är klok ibland min dotter. Måste brås på mig, haha.

Men vågar jag? VÅG-ar… haha. Där fick jag till det.

Ibland vill jag bara ge upp

Ingen god morgon här inte. Vikten går åt fel håll igen och jag går snart och gräver ner mig! Gårdagen gick så bra med maten. Jag åt en sallad med chèvre och grillade grönsaker till lunch och en räksallad till middag när de andra åt pizza. Drack mycket vatten och den enda alkohol jag druckit i helgen var en drink (gin/tonic). Inte en massa snacks som jag brukar äta, utan igår åt jag några av mina hälsobollar. Vad gör jag för fel? Vad är meningen? Ska jag behöva äta på svältnivå för att gå ner i vikt? Varför motarbetar min kropp mig så mycket?! Jag blir så himla ledsen och är snart redo att ge upp. Jag bara går ner samma j*vla kilon om och om igen, och så går jag upp dem snabbare än jag hinner säga våg. Jag är på en sabla viktplatå nu som jag aldrig tycks kunna ta mig ifrån. Jag var så glad i fredags när jag gått ner typ 1,5 kg sedan måndagen, men nu på 2 dagar har jag gått upp 1,2. Varför?! Jag blir så LESS på detta. LESSLESSLESS.
Min viktkamp just nu är bara ett evigt Sisyfosarbete. Jag kommer ingen vart. Jag vet också att de förändrade hormonnivåerna i min kropp gör att det kan vara svårare att gå ner i vikt, vilket tydligt ses hos mig. Uppenbarligen vägrar min kropp att ge ifrån sig ett enda gram av mitt överflödsfett, utan den håller benhårt fast vid allt.
 
Vad ska jag göra för att förändra kroppens kamp mot mig själv och min vilja?! Jag ska försöka komma ut på promenad varje dag, för det kan vara så att min kropp behöver få den motionen för att släppa taget. Jag springer ändå 2-3 ggr/vecka, men jag behöver tydligen också få in mer motion i form av promenader eller liknande de dagar jag inte springer. Suck. Visst tycker jag om att promenera, men jag känner att behöver jag verkligen kämpa så mycket för att gå ner i vikt när man ser andra på olika facebookgrupper för viktnedgång som jag är med i gå ner 10-15 kg på nolltid. Varför kan inte jag?! WHY?
 
 
Så, nu har jag fått kräkas av mig lite depp. Imorgon är jag på det igen.

Hur man ser på sig själv

God morgon! 

Vilken härlig start på veckan med sol som värmer gott i ansiktet. För mig ger det en endorfinboost så jag klarar av dagen om den startar med sol. 

Hur ser vi på oss själva när vi ser oss i spegeln? Ser vi bara en fet, misslyckad person som bara borde ge upp eller ser vi en hälsosam person som kämpar? Jag själv varierar, men oftast ser jag en fighter som inte ger upp. Även om kilona tycks vara cementerade på min kropp så är det ändå en bättre hälsa totalt sett som jag strävar efter. 

Generellt tror jag att vi är för hårda mot oss själva. Om man blivit "van" vid att bli straffad av andra (mobbing, destruktiva relationer eller familjeförhållanden osv) pga övervikt eller Gud-vet-vad, och självkänslan bryts ner bit för bit. Vad ser man då i spegeln? En ful, värdelös människa. Jag kan sätta en bock på både mobbing och destruktiva förhållanden som gjorde mig till en osäker människa med otroligt dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Idag har jag kommit vidare, men visst sitter taggarna kvar som skapar tvivel då och då. Då är det lätt att bli självkritisk. Dessutom matas vi hela tiden i media med att nyckeln till framgång är genom att vara smal. Är man då som jag fet, då får man veta vilken belastning man är för samhället, och att ingen vill ha en. Bara att ge upp alltså. Eller? Nä! 

Det är det här vi måste bekämpa. Samhällets syn på oss som (självförvållat eller ej) bär på en tung kropp som ger oss ohälsa. Vi är värda att finnas i samhället vi också. Stirra inte ner i min shoppingkorg på Ica och fnys om jag skulle råka ha något onyttigt i den. Du vet inte om det är jag eller någon annan som ska ha det som finns där. Låt mig finnas och hjälp mig istället för att lägga krokben för mig. 

Jag ser mig själv som en hälsosam människa, men så ser inte omvärlden på mig är jag rädd. Jag är fortfarande medicinskt fet, så fördomarna mot mig grasserar. Men vet ni, jag har börjat skita i det. Jag vet att jag äter hälsosamt och tränar regelbundet och det gör mig stark i tron att jag en dag ska ha en frisk, stark och hälsosam kropp så som omvärlden vill se mig också. Fram till dess kämpar jag på och fortsätter se mig i spegeln och säger till mig själv att jag är bra som jag är, men jag kan bli bättre. In time, in time. 

Mina räddare i nöden

Vissa dagar rids jag av en enorm sötsugsmara. Jag går och sniffar i skåpen och föreställer mig hur gott det skulle vara att äta något av det goda som finns i våra skåp, eller hur enkelt det skulle vara att svänga ihop något sött och gott att äta, med följden att jag njuter i stunden men rids av en ännu värre mara efteråt när jag inser vad jag gjort. Förvisso lever jag utan pekpinnar, så om jag skulle äta något som innehåller mycket raffinerat socker och fett och annat onyttigt (men gott) så skulle jag inte känna mig deppig, utan jag skulle mest bara bli arg på mig själv att jag tillät mig att äta så mycket som jag förmodligen skulle göra. Jag har svårt att begränsa mig själv när det kommer till godis och nötter. Jag kan lätt trycka i mig en påse lösgodis på rekordtid och folk hinner nog inte reagera innan jag har proppat i mig ett par rejäla nävar salta cashewnötter. Det säger bara swosh så är det borta. Det är det här beteendet som jag måste komma till bukt med, för det är det som ligger till grund för min övervikt.
 
Så vad gör jag när "det stora suget" kommer över mig? Jag har två räddningslinor. Den ena är dadlar. Den andra är äpplen. 
Stora, härliga medjooldadlar. Dyra så in i *piiip*, men så värt priset. De smakar himmelskt, som kola ungefär (med lite god vilja) och två dadlar är tillräckligtför att stilla mitt sötsug.

Stoooora, fina dadlar. Mmmm.

Min fika idag i solen. 2 medjooldadlar och en kopp kaffe. Behöver inte mer än så.

Min andra livlina är äpplen. Jag tar ofta ett äpple efter maten som "efterrätt" då känner jag mig inte så sugen att gå lös i skåpen och leta något gott att avsluta middagen med.

En annan livlina som jag har är faktiskt te. På kvällarna brukar jag bli väldigt sugen på något gott, och om jag gör en god kopp pukka-te så klarar jag mig faktiskt bra. Just nu kör jag deras "relax-te" som är riktigt gott och gör gott så jag blir lite trött på kvällen innan jag ska sova. Perfekt.
 
Vad har ni för livlinor som håller er flytande när suget kommer över er?
Denna bild lånad från Pukkas hemsida.
 
Nu har jag druckit min kopp te och ätit mina dadlar, så nu ska jag ta och lägga mig och hoppas att jag kan sova bättre inatt.

"Den bästa dieten är den du slipper tänka på"

God morgon, solstrålar.
 
Inatt har jag fått sova lite bättre, tack och lov. Det var så behövligt när jag nu sov så dåligt igår. Det känns som jag ständigt går omkring med ett sömnunderskott, och den enda gången jag tar igen det är på sommarlovet. Då kan jag ligga i soffan och ta en powernap om jag är trött på eftermiddagen (vilket jag alltid blir), och jag behöver inte tänka på jobb och annat som stressar upp mig. Nu är det bara 7 veckor kvar på terminen, och de kommer gå så rasande fort!
Imorse läste jag en så bra artikel i DN, "Den bästa dieten är den du slipper tänka på"När man vill gå ner i vikt och få en bättre hälsa så ser man en massa dieter och annat som lovar en "quick-fix". Senast imorse såg jag en reklam på facebook som skrev att "mamman gick ner 20 kg på en månad med dessa mirakelpiller". Yeah right! Vi överviktiga är väldigt sårbara och går alldeles för lätt på dessa "mirakelkurer" för vi vill ju helst gå ner alla dessa kilon på nolltid. Helst över natten så vi vaknar upp morognen efter, smala, friska och starka. Been there, done that. Vad vi måste tänka på är ju att vi fått vår övervikt över lång tid, och då kommer det ta tid att bli av med övervikten också. Det finns ingen quick-fix whatsoever. Det är hårt arbete över lång tid som gäller.
 
Men det viktigaste som jag tycker, och som framkommer av artikeln ovan, det är att man måste sluta med dessa dieter (jag tänker typ fruktbantning, piller, flygvärdinnemetoden och liknande ensidiga svältkurer) som kanske ger resultat på kort tid, men man ger snabbt upp och övergår till vanlig mat igen och så är viktökningen där som ett brev på posten (i dessa dagar är väl kanske det en dålig liknelse när posten ska dra ner sin service och annat, men jag hade inget bättre att ta till...). Allt handlar egentligen om en livsstilsförändring! Jag måste förändra mitt liv. Det är jobbigt, ja, men nödvändigt. Jag måste inse att min kropp reagerar med att samla på sig överflödig energi med resultatet att jag blir överviktig, och om jag inte vill se ut så resten av mitt liv så måste jag förändra min livsföring. Men vad behöver jag göra? I artikeln står att träning har egentligen ganska marginell effekt på viktnedgång, vilket jag hört tidigare. Träningen ska föras in i det dagliga livet för att det ger positiva effekter på hälsan! Vi blir starkare, vi blir piggare, vi får starkare skelett (vilket är bra särskilt för oss kvinnor som har lättare att få benskörhet med åldern), vi får bättre syreupptag och vi blir (faktiskt) gladare och mer positiva av träning pga att våra "må-bra-hormoner" endorfiner släpps lös av träning och motion. Men motionen ger som sagt sällan ett resultat på vågen. Däremot ger det resultat på måttbandet, vilket är en helt annan sak.
Artikeln belyser att många dieter är väldigt strikta med vad du får/inte får äta. Den har många regler och många förmaningar. Jag tycker det är intressant att se på olika forum hur stämningen kan bli rent av hätsk om någon skulle våga sig på att avvika från dieten. Särskilt har jag sett detta på LCHF-forum där det kan bli väldigt tråkig ton om någon försöker tänja på gränserna och ifrågasätta. Jag har själv ätit enligt LCHF och jag kommer ihåg att jag kände mig helt värdelös om jag inte åt slaviskt enligt de strikta rekommendationerna. Samma sak med viktväktarna. Jag följer ett viktväktarforum på facebook, och där kan det bli riktigt dålig stämning om någon ifrågasätter något. Jag har själv gått ur viktväktarna eftersom jag anser att deras nya program inte riktigt passar mig och min livsföring. Jag vill inte leva med tanken att jag måste bokföra allt jag äter och få dåligt samvete om jag skulle få för mig att äta något som går "utanför mallarna" och ständigt gå omkring och tänka "kan jag äta det här" (jag återkommer med den tanken i ett annat inlägg längre fram). Jag vill kunna känna att jag kan äta allt, men inte alltid. DET är en sund livsföring för mig. Att jag ska kunna äta lite (med betoning på lite) godis eller chips, att få dricka mitt rödvin till maten, att få äta en klick bearnaisesås till grillat, att få njuta av en smaskig efterrätt... Det vill jag få göra, men bara jag begränsar det till max 1 dag/vecka! Om man inte får njuta av det goda i livet, då missar man en hel del tycker jag. Livet blir ganska torftigt om jag inte får njuta av god mat och god dryck, och det måste få finnas utrymme för det i mitt liv. 
 
Vad vi anser är rätt väg för oss, det är förstås väldigt individuellt. Om man behöver de strikta reglerna för att kunna begränsa sig själv så är det bra för den personen. Det viktigaste är att vi för in de nya reglerna i vårt liv så vi kan få en hållbar förändring på lång tid, inte en quick-fix. Många lever ju enligt LCHF eller Viktväktarna resten av livet, och det är ju toppen! Huvudsaken det är en förändring för livet och att man mår bra av det. För mig funkar det dock inte alls med regler och förmaningar. Jag måste ha ett flexibelt sätt att få äta, och det har jag nu vilket jag mår bra av.
 
Man brukar säga att "alla blir salig på sin tro" och så måste det få vara. Det viktigaste är inte HUR du gör, det är ATT du gör. ATT du faktiskt jobbar för en bättre hälsa på lång sikt (och kort sikt förstås), det är din stora vinst. Inte HUR du tar dig till ditt mål. Det är individuellt och så ska det vara. Vad som funkar för mig funkar kanske inte för dig. Huvudsaken är att du hittar DIN väg till hälsa. DET är din vinstlott! 
Alla bilder lånade från Internet

Morgonen efter dagen före

God morgon. Vilken trist morgon att vakna upp till. Med gårdagens händelser färskt i minnet så känns det bara jobbigt att vakna upp till en ny dag fylld av näthat, terrorism och ständig oro. Jag tänkte på det när jag nyss klev av tunnelbanan; tänk om det smäller när jag går här i godan ro till jobbet?! Vilken fasa. Men det här är ju precis vad dessa idioter vill, skapa skräck och oro, och det tänker jag inte ställa upp på. Jag ska inte låta oron ta över för då har terroristerna vunnit och det tänker jag inte ge dem. Aldrig. Never. Jamais. Nooit. Nunca.

Idag är början på resten av mitt liv! Det ska de små jävlarna i IS aldrig få ta ifrån mig. 

Njutningshelg!

God kväll!
 
Åh, vad jag har njutit hela helgen. Jag har inte tränat alls, och jag har ätit massor med god mat och druckit god dryck.
 
Igår hade vi fd arbetskompisar till mig på middag med deras son som är lika gammal som min son. Jättekul för killarna, de spelade Minecraft och surrade på. Till middag grillade vi älg och underbara engelska korvar, portabellosvamp och sparris. Till det hasselbackspotatis, sallad och hemgjord guacamole. Fotade tyvärr inget då jag ägnade tiden åt gästerna och maten istället för att fota till bloggen. Hehe. Efter maten blev det ostbricka, och herregud vad jag åt ost. Det är en svaghet för mig: ost och hemgjord fikonmarmelad. Så jäkla gott! När vi plockade undan sedan då de åkt hem så åt jag faktiskt ett par godisar som blev över från grabbarnas godisskål. Jag har inte ätit godis sedan december, och jösses vad sött det var! Hu! Samtidigt som det var gott, men ändå var det inte det. Jag kan sörja att jag inte kan äta godis som vanliga människor, och ibland kan jag bli så besviken och arg över att min kropp arbetar emot mig på det här sättet. Men jag får acceptera att det är så här det är. Jag mår förstås bättre utan godis, men jag hoppas att jag en dag ska kunna ha fått en bättre kosthållning och en kropp som mår bättre och därmed tillåter att jag äter lite godis då och då. Jag inser att jag måste få in mer träning i mitt liv och jag längtar så efter att vädret ska bli bättre så jag kan ge mig ut och springa igen. Det är nog det som avgör längre fram att jag ska kunna äta lite mer av det goda på helgerna utan att vikten ska hoppa upp ett kilo.
 
Imorgon är det måndag igen, och rutinerna återgår till det normala. Då blir det morgonyoga för mig igen, för det har jag försummat under helgen också. 

Årets första löpning och tankar om bloggen

God kväll på er, fina människor!
 
Jösses vad den här veckan gick snabbt! Vad hände liksom?! Jag bara fick totalt bloggtorka en dag, och så var det som jag glömde bort bloggen. Hur nu det kunde hända? Less? Mycket att göra? Förmodligen både och. Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag vill med den här bloggen, och jag vet inte vad ni vill läsa så jag blir lite splittrad och känner därför av och till noll lust att blogga. Vad vill ni läsa? Recept? Motivation? Träning? Personligt? Viktblogg? Tell me. :-)
 
Jag har varit så himla duktig med maten under veckan, och en kollega frågade mig "om jag alltid är sådär nyttig". Nej, det är jag verkligen inte. Jag äter bra mat på veckorna och på helgerna äter och dricker jag gott och njuter av livets goda. Jag har dessutom varit ute och promenerat flera dagar i rad och så ikväll fick jag för mig att ge mig ut och springa för första gången i år! Åh vad skönt det var! Jag sprang låååångsamt, men det måste jag ju göra när jag inte sprungit sedan i ... ja, när var det? September? Gulp. Det blir ju en motivator då att bli bättre, för det ska jag bli. Det SKA jag! Nu väntar jag bara på att vädret ska bli bättre. Ikväll var det ju ändå 6 plusgrader så då passade jag på, innan tempen ska krypa ner mot nollan igen. Suck. 


Rödkindad och supernöjd efter duschen.
 
Imorgon blir det afterwork med nya jobbet. Blir nog superkul!
Nu håller ögonen på att ramla igen, så det blir till att natta kudden.
 
God natt!
Visa fler inlägg